Sense of Wonder – en orgasm för själen
I dagens DN förklarar Jonas Thente den för de flesta kritiker undflyende anledningen till den omåttliga populariteten hos Dan Browns Da Vinci-koden med sense of wonder.
Science fiction-läsaren känner omedelbart igen effekten. Den kallas på engelska sense of wonder – en svindlande känsla av förklaring – och kan mest tillgängligt illustreras med slutscenen i filmen ”Apornas planet”, när man ser frihetsgudinnan begravd i sanden och inser att planeten i själva verket är jorden, men i framtiden. Eller Terry Gilliams version av Chris Markers film ”La Jetée”, nämligen ”De tolv apornas armé”, där den tidsresande hjälten under sina sista andetag inser att den man han som liten pojke sett skjutas i själva verket är han själv.
Det är en liknande svindel som Dan Browns ”Da Vinci-koden” förser miljoner läsare med – fast de färdas i spannet mellan dunkel historia och upplyst nutid.
Slutorden är månne en smula beska:
Denna sense of wonder är en estetisk effekt som motsvarar en orgasm, men på det intellektuella och existentiella planet. Vad läsaren söker är en upplevelse som får marken att skälva. Men utan det besvärliga förspel som ett eget tänkande skulle innebära.
Jaja, själv har jag inte läst boken och har inte läst någon recension som gett mig lust att göra det heller. Så många olästa böcker, så lite tid…
Arkiverat under: litteraturkritik | 3 Kommentarer »