John-Henri Holmberg minns Dénis Lindbohm

Detta är en kommentar från föregående inlägg som jag vill lyfta upp till större synlighet.

Just fyllda tretton år gav jag ut mitt första fanzinenummer, Zlewwy i fem karbonkopierade exemplar. De postades till de fans vars adresser jag hittat i det senaste årets nummer av Häpna! – Ingvar Svensson, Sam J. Lundwall, Lars-Olov Strandberg, Jan-Erik Lundqvist och Denis Lindbohm, på den tiden utan accent. Och den förste som hörde av sig för att tacka för fanzinet var Dénis. Vilket förstås innebar att han var den förste andre fan jag någonsin hörde ifrån.

Någonstans har jag kvar det där brevet från Dénis. Men utan att rota igenom lådorna på vinden minns jag att det inte var särskilt långt, men däremot en smula skabröst. Och några dagar senare damp ett andra brev från samme avsändare ner i brevlådan. Då hade de andra som fått fanzinet också hört av sig, och Lars-Olov hade ringt för att försöka locka mig till nästa SFSF-möte, och tydligen hade han nämnt för Sam att jag verkade vara alldeles kolossalt liten, något som Sam förmedlat till Dénis och som fått Dénis att ångra sitt första brev och skriva igen, den här gången mer vänligt farbroderligt i tonen och med väl inlindade ursäkter för det första brevets anspelningar på sex. Särskilt världsvan var jag inte vid den tiden, men väl ganska beläst, så det andra brevet roade mig en hel del. Samtidigt som jag blev otroligt stolt över att efter bara ett enda eländigt och mikroskopiskt litet fanzinenummer ha fått hela två brev av den ryktbare Lindbohm, som jag tagit till mitt hjärta efter novellen ”Ljuset i dina ögon” i ett av Häpna!s nummer på hösten 1958, precis när jag börjat köpa tidningen i kiosk.

Jag träffade Dénis första gången sommaren 1963. Familjen var på väg tillbaka till Stockholm efter semester i Österrike och skulle bo ett par dagar på hotell i Malmö så att min mor kunde träffa sina skånska syskon. Medan jag skulle få träffa den berömde Autarken. Han väntade på trappan till huvudpostkontoret strax intill flygbåtsterminalen när vi dök upp, en senig, spenslig och kort man med örnnäsa och brinnande blick, och grep genast den största av familjens resväskor. Pappa protesterade men Dénis avfärdade honom: ”Jag är inte så svag som jag ser ut.” Det var han inte heller, inte på något sätt.

Sedan familjen installerats på hotellet placerade Dénis mig vid rätt spårvagnshållplats, äntrade sin motorcykel och meddelade att jag skulle stiga av där han väntade. Och på Viborgsgatan 2B fanns te och bullar och Ann och roboten Arxi och en annan väntande framtida vän, Dénis skyddsling och senaste club Meteor-medlem Bertil Mårtensson, som jag också träffade för första gången den dagen. Själv var jag antagligen stum av förundran inför dessa mångomsjungna BNF:s; bägge har sagt att jag knappt sa ett ord. Men jag vet att båda lovande mig bidrag till nästa nummer av Zlewwy, och båda höll sina löften.

Så började den vänskap med Dénis Lindbohm som varat fram till hans död. Vår kontakt har haft avbrott då och då genom åren, men osams har vi åtminstone aldrig varit, och många gånger har breven eller på senare tid eposten duggat tätt. Men de personliga mötena har varit sällsynta. Jag träffade Dénis ett par gånger under senare delen av sextiotalet, ytterligare några under sjuttiotalet, ett par dagar när jag i vild panik efter en kraschad och själsförödande relation ett par år in på åttiotalet flydde från Stockholm och bodde en månad hos vänner eller på hotell runt om i Sverige; i Malmö kurade jag några dagar på Sjöfartshotellet och tillbringade kvällarna hemma hos Dénis, som visade sig vara inte bara en vän i nöden utan också en precis så klok, klarsynt och genomskådande människa jag anat men inte tidigare vetat. Sedan dess tror jag att vår vänskap djupnade, även om mötena blev färre; sista gången vi sågs var för rätt många år sedan, någon gång i mitten av nittiotalet, i Anns och Dénis sommarstuga utanför Malmö.

Men korrespondensen höll i sig, och de senaste åren var den ganska konstant. Jag kan glädja mig åt att Dénis sent upptäckte men blev desto mer förtjust i Stephen King, som jag löpande skickade honom i mina översättningar och som han hade kloka och insiktsfulla synpunkter på. Liksom på Nova och på de andra böcker jag sände honom.

Grälade gjorde vi aldrig. Dénis var mycket medveten om min totala misstro gentemot både hans minnen från forna liv och hans andra ockulta sysslanden. Det hindrade honom aldrig från att med ironiska dedikationer skicka mig sina vid det här laget drygt fyrtio fnoskböcker. Och det hindrade inte mig från att vara fullständigt ärlig de gånger jag sagt honom att jag mot allt vett och förnuft faktiskt hoppades att det var han som hade rätt och jag som hade fel, så att vi någon gång skulle kunna träffas igen, i Kvatur-Glón eller någon annanstans i den evighet han trodde tillhörde oss, och jag tror är oss förborgad.

Jag har haft mycket roligt med Dénis. På sjuttiotalet skickade han löpande rapporter om sina skriverier och drev mig ibland att köpa tidningar jag annars undvek som pesten när han beskrev sina bidrag i nästkommande nummer. Den moralfilosofiskt anstrukna serie sf-noveller han lyckades pracka på H:son-förlagets porrtidning Piff, från den tänkta framtid utan sexuella tabun han också skildrade i sin roman Den gyllene randen, måste ha förbluffat tidningens trognare runkläsare. Från H:son övergick Dénis till att i några år skriva hundratals av de ”svenska folkets sanna sexupplevelser” som publicerades både i Lektyr och FIB-aktuellt; de åren brukade han lakoniskt på vykort meddela såndat som ”I nästa veckas Lektyr är jag ‘Eva, första gången’, ‘Sjutton och oskuld’, ‘I NK:s fönster’ och ‘Potente Frak”. Tre timmars skrivjobb, 850 kronor. Fan inte illa för så lite jobb.” Och jag både avrådde honom uppriktigt från att skriva, och applåderade när han struntade i mina råd. den artikel han fick det nynazistiska Nordisk Rikspartiet att publicera i sin tidning Noridsk Kamp, där han genom omsorgsfullt valda citat från en lang råd internationellt kända psykologier och psykiatriker förde i bevis att judar var mindre intelligenta än kaukasier. Nordisk Kamp gjorde stor sak av artikeln och puffade för den på ledarplats, men redan till nästa nummer tvingades de medge sig grundlurade sedan någon bättre beläst läsare upptäckt att alla de auktoriteter Dénis citerat själva var judar. Det var en mycket lyckad drift med tidningen, men samtidigt stod den sortens skämt Dénis dyrt – blotta faktum att han medverkar i det svenska nazistpartiets tidning bidrog, misstänker jag, till att han gradvis fick allt svårare att publicera sina böcker på kommersiella förlag och under de sista tjugo åren utgav så gott som alla i egen regi. Dessutom var det inte bara i Nordisk Kamp han drev med svensk politik eller svenska idiotier; länge var han en av Sydsvenska Dagbladets flitigaste insändarskribenter, nästan alltid med inlägg som föreföll extrema men som vid närmare läsning i själva verket var grymt parodiska.

De sista åren var svåra. Sedan Dénis cancer återkommit och börjat metastasera visste han mycket väl att döden var nära förestående. Det hindrade honom inte från att fortsätta att intressera sig för och skriva om annat. De sista ebreven från honom fick jag bara enstaka veckor och dagar före hans död; då var han framför allt engagerad i att få tag i en digital kamera eftersom han var intresserad av tanken på att börja experimentera med denna nya form av fotografering. Såvitt jag vet hann han aldrig förverkliga de planerna. Lika lite som han hann läsa den översättning av Stephen Kings romansvit ”Det mörka tornet” jag numera kontrakterats för att göra, och som han uttryckte sitt starka intresse för att läsa. Han skulle ha gillat dem; i de böckerna uttrycker King en tanke om tillvarons kretslopp och alltings upprepning som Dénis förmodligen skulle ha känt igen som nära hans egen.

Jag saknar honom. Han var en vän, en trätobroder – som han ofta kallade sig själv – och en fri ande i ett ofta alltför ofritt land. Frid över ditt minne, Dénis Lindbohm, anarkisten och tigern ibland oss, fritänkare och underskattad författare, eldsjäl och en av vår svenska fandoms mest omistliga grundare och formare. Jag kommer på mig själv att ännu en gång hoppas att det var Dénis som hade rätt, inte jag, och att vi får mötas igen någon gång, någonstans, i evigheten.

John-Henri Holmberg
Uppdatering: Se även JHH:s nekrolog på Trufen.net.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: