Berättelsen om det viktigaste

Förlaget Ruins översättning av Jevgenij Zamjatins långnovell Rasskaz o samom glavnom har nu fått så pass stor uppmärksamhet i medierna att jag måste passa på att dokumentera det här, med länkar och citat. Verket i fråga är en apokalyptisk vision från 1923. Zamjatin är annars mest känd för romanen Vi, som sedan länge finns i svensk översättning, och som av en del anses som den direkta inspirationen till 30- och 40-talens stora dystopier, som Brave New World, Kallocain och Nineteen Eighty-Four.

Är färglöst och neutralt python. Man ser en skral berättelse om några dårfinkar i krigsmundering och handlingar däri det, dess upptrappa till, på plattform mellan och stående huvudena till vimmelkant fram, samt pladask och skyttegravsträcks mat, jämte grav och pladaskask. Inget garv, skall om föreställa lite galet galghumoristisk, utan att vara det (recensionen).
Stefan Hammarén, Gefle Dagblad

Berättelsen /…/ får religiösa övertoner i sitt apokalyptiska budskap. Inbördeskriget symboliserar både Sovjetunionens misslyckade samhällsexperiment och mänsklighetens tillkortakommanden överhuvudtaget. Samtidigt uttrycks en längtan efter förening mellan människor, ett kärleksbudskap. Berättelsen är också mångbottnad. Kanske handlar det om att peka ut att drömmen om idealsamhället är och förblir just en dröm – och att varje försök att realisera det är dömt att misslyckas.
Michael Godhe, Norrköpings Tidningar

Zamjatin[s] berättelse utspelar sig på ett fåtal sidor. Och texten är verkligen koncentrerad till den grad att jag inte skulle orka med en sida till. Egentligen är det år av historia som pressats in i en kort sekund. Det är en implosion, ett svart hål.
Ranald MacDonald, dagensbok.com

[Översättaren] Nils Håkanson har gjort ett fantastiskt jobb. Den komprimerade känslan av mystik, melankoli och outhärdlig livsnärvaro som Zamjatin vill förmedla lyser igenom i varenda rad. Det finns de som kallat novellen för science fiction och visst andas det Isaac Asimov om den, men tanken kan lika gärna gå till den demoniske symbolisten Andrej Belyj – eller, varför inte, till Edith Södergran när hon är som mest extatisk.
Gabriella Håkansson, DN

Skeendet fångas i korta, poetiskt förtätade sekvenser, ibland som hastiga glimtar – gråtande kvinnor, flyende män, ylande hundar, soldaters rörelser över fälten. Många av scenerna bildar en mörk surrealistisk väv, där bilder ur det förflutna träder fram. Skuggor av en kärlekshistoria avtecknas i textens marginaler. På andra håll ligger drömmen och myten inom räckhåll. Här reser sig änglar, gudinnor, demoner, ofta som speglingar av soldaternas fantasi. Prosan är bildmättad, tät, rik på dofter och kulör, och den fångas i utmärkt svensk språkdräkt.
Gert-Ove Fridlund, Hallandsposten

… en i och för sig ganska svårsmält sak. När det kosmiska inträder i handlingen och planeterna rör sig i en dans med kollisionsrisk, när några människor (anonyma som i ett expressionistiskt drama) går på jakt efter en sista luftbehållare, när det blir till en vision av människans villkor i ett evigt kretslopp av födelse och död – inte att undra på att detta blev författarens sista större arbete.
Lars-Inge Nilsson, Borås Tidning

Andra bloggar om: , , , , ,

2 svar

  1. Det där låter intressant, så jag noterar den på min på sistone raskt växande lista över böcker att hålla utkik efter.

    Å andra sidan har jag faktiskt inte läst Vi, så jag kanske skulle börja med den. Det är tänkbart att jag redan har den någonstans.

  2. Vilka bisarra recensioner du hittat. Novellen är fantistiskt bra, förresten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: