Författaren Daniel Sjölin går till frejdigt motanfall mot Jesper Högströms och Ulrika Kärnborgs kritik av den svenska nutida romankonsten, och hävdar författarens rätt att experimentera och vara svårtolkad. Han tar Kafka som exempel, vars Processen gavs ut med strykningar som gjorde verket mer svårtolkat, och därmed allmängiltigt. (Det visste jag faktiskt inte tidigare.)
Högström inledde debatten för en dryg vecka sedan med att mena att modernismens seger i svensk litteratur (ett påstående som kan ifrågasättas) har lett till att den moderna svenska romanen saknar verk som kännetecknas av romanens främsta värden: ”stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet”. Den svenska romantraditionen ”slösas bort på introverta formexperiment, mer eller mindre ohöljd självbiografi och stilistik på tomgång”.
Kärnborg instämmer, fast med mindre glöd – bl.a. anser hon att deckarförfattarna erbjuder mycket av det som Högström anser saknas – men håller annars med om att ”det inte finns några romanförfattare med de kvaliteterna i Sverige”.
Sjölins motangrepp är livfullt och friskt. Till att börja med förstår han inte Högströms och Kärnborgs oro: ”Av alla romaner som kommer i min hand kännetecknas minst 90 procent av det prosaideal Högström och Kärnborg förfäktar.” Men han menar vidare att deras åsikter företräder ”en journalistisk nyttosyn på romanen som bottnar i litteraturkritikens 1800-tal. Kritiken uppfanns av det borgerliga samhället när folk ville veta om litteraturen som skrevs var uppbygglig eller inte. [….] Själv vet jag inte vad en roman är. Det var därför jag började skriva. När jag vet vad en roman är lägger jag av. Hade jag velat påverka min omgivning och nå ut till många läsare, hade jag blivit journalist. Och mitt estetiska ideal skiftar för varje bok.”
Jag håller på Sjölin. Men varför tar jag upp detta på Fanspan? Jo, mitt i sin debattartikel skriver Sjölin följande: ”att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok (Sagan om ringen)”.
Nu är jag väl en av de många som höjde på ögonbrynen inför (den i och för sig obekräftade) uppgiften att moderatledningen dyrkar Tolkien; man tycker att folk vars uppgift är att styra samhället skulle kunna engageras mer av andra verk (fast jag är osäker på om det egentligen måste vara så), men barnbok? Lord of the Rings är ett svårklassificerat verk, arkaiserande, en roman präglad av första världkriget, vars gråskalor finns men inte alltid känns övertygande, som friskt blandar kompetenta naturskildringar, välskriven heroisk saga och tramsig, stilistiskt undermålig hobdialog. Men en barnbok är det knappast, annat än som pejorativt tillmäle. Nej du Daniel Sjölin, där tappade du lite trovärdighet i mina ögon.
Andra bloggar om: romaner, romankonsten, författare, Tolkien, Sagan om ringen
Filed under: böcker, författare, litteraturkritik | 15 Comments »
