Sagan om ringen en barnbok?

Författaren Daniel Sjölin går till frejdigt motanfall mot Jesper Högströms och Ulrika Kärnborgs kritik av den svenska nutida romankonsten, och hävdar författarens rätt att experimentera och vara svårtolkad. Han tar Kafka som exempel, vars Processen gavs ut med strykningar som gjorde verket mer svårtolkat, och därmed allmängiltigt. (Det visste jag faktiskt inte tidigare.)

Högström inledde debatten för en dryg vecka sedan med att mena att modernismens seger i svensk litteratur (ett påstående som kan ifrågasättas) har lett till att den moderna svenska romanen saknar verk som kännetecknas av romanens främsta värden: ”stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet”. Den svenska romantraditionen ”slösas bort på introverta formexperiment, mer eller mindre ohöljd självbiografi och stilistik på tomgång”.

Kärnborg instämmer, fast med mindre glöd – bl.a. anser hon att deckarförfattarna erbjuder mycket av det som Högström anser saknas – men håller annars med om att ”det inte finns några romanförfattare med de kvaliteterna i Sverige”.

Sjölins motangrepp är livfullt och friskt. Till att börja med förstår han inte Högströms och Kärnborgs oro: ”Av alla romaner som kommer i min hand kännetecknas minst 90 procent av det prosaideal Högström och Kärnborg förfäktar.” Men han menar vidare att deras åsikter företräder ”en journalistisk nyttosyn på romanen som bottnar i litteraturkritikens 1800-tal. Kritiken uppfanns av det borgerliga samhället när folk ville veta om litteraturen som skrevs var uppbygglig eller inte. [….] Själv vet jag inte vad en roman är. Det var därför jag började skriva. När jag vet vad en roman är lägger jag av. Hade jag velat påverka min omgivning och nå ut till många läsare, hade jag blivit journalist. Och mitt estetiska ideal skiftar för varje bok.”

Jag håller på Sjölin. Men varför tar jag upp detta på Fanspan? Jo, mitt i sin debattartikel skriver Sjölin följande: ”att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok (Sagan om ringen)”.

Nu är jag väl en av de många som höjde på ögonbrynen inför (den i och för sig obekräftade) uppgiften att moderatledningen dyrkar Tolkien; man tycker att folk vars uppgift är att styra samhället skulle kunna engageras mer av andra verk (fast jag är osäker på om det egentligen måste vara så), men barnbok? Lord of the Rings är ett svårklassificerat verk, arkaiserande, en roman präglad av första världkriget, vars gråskalor finns men inte alltid känns övertygande, som friskt blandar kompetenta naturskildringar, välskriven heroisk saga och tramsig, stilistiskt undermålig hobdialog. Men en barnbok är det knappast, annat än som pejorativt tillmäle. Nej du Daniel Sjölin, där tappade du lite trovärdighet i mina ögon.

Andra bloggar om: , , , ,

15 svar

  1. Det handlar om Sagan om det där fördärvliga lilla prefixet som ma gärna tillämpar på all fantasy litteratur, även vuxenböckerna. (bla Eddings böcker, Jordans) Har aldrig gillar det.

    Stackas Sjödin har väl läst ”Bilbo” (som faktiskt är en barnbok) och tror att ”Sagan om Ringen” bara är en extended edition á la Peter Jacksson. :p

  2. Månne det. Men Eddings anser jag själv vara barnlitteratur, så där håller jag inte med dig. (Och ”saga” behöver för övrigt inte innebära barnsaga på svenska.)

    Nej, jag gissar att Sjölin helt enkelt anser att Sagan om ringen är undermålig som vuxenlitteratur och endast duger till att roa barn utan kvalitetskrav. Jag håller inte med.

  3. Begreppet ”barnbok” brukas ibland som ett retoriskt bollträ, för att understryka någons intellektuella underlägsenhet: ”X är så infantil att han gillar en barnbok!

    Suck.

    Jag vet inte om The Lord Of the Rings bör klassificeras för en viss åldersgrupp — men även om så vore, vari ligger ”brottet” att en vuxen läser en barnbok?

    Eller hur skulle man reagera på ett värdeomdöme som: ”Skandalöst, statsministern läser Harry Potter!

    Man får vara glad att en politiker över huvud taget läser…
    :-S

  4. Tja, jag tror inte någon svensk litteraturkritiker kallar de isländska sagorna för barnberättelser…

    Instämmer i Yngves suck.

  5. Jag uppskattade ”Lord of the Rings” som världens förnämsta, litterära verk när jag var… just det, tolv.

    I vuxen ålder tycker jag att trilogin framstår som det främsta av fantasyverk, i och för sig, men lider mycket av att gestalterna är endimensionella, asexuella kartongfigurer utan ens så mycket psykologiskt djup att man förstår deras motivation, stilistiken ofta styltig och berättelsen tämligen (men inte lika entydigt som i flertalet andra fantasyverk) svartvitt uppdelad i ont och gott.

    Nu har jag medvetet valt att inte nämna de många starka sidorna hos ringtrilogin, som ändå gör verket till på många sätt förträffligt.

    Vad jag nämner är brister som gör att ringtrilogin, om man jämför den med verk av författare som F. Scott Fitzgerald, Tim O’Brien, Virginia Woolf och Karen Blixen, för att nämna bara fyra författare, faktiskt ger visst fog för Sjödins påstående.

    Därmed inte sagt att det på något sätt är bra att barn- och ungdomsböcker så ofta lider av dessa brister, men det är sorgligt nog ett faktum.

    Kör hårt,
    Bellis

  6. Jag läste Lord of the Rings några år innan jag fyllde tolv och har aldrig tyckt att det har tillhört världens främsta litterära verk eller ens varit i närheten därav – och det är verkligen inte den bästa fantasy som har skrivits, då genren innehåller en lång rad alldeles utsökta böcker –, men det är inte det som är poängen. Vuxenlitteratur med litterära brister förvandlas inte automatiskt till barnböcker. Det är inte bara nedvärderande mot verken som får en felaktig stämpel, utan också mot själva konsten att skriva barnböcker.

    I och för sig kan jag förstå den som läser de första femtio sidorna, medan Tolkien fortfarande velade och inte riktigt hade kommit fram till vad han ville skriva den här gången, och tolkar det som en barnbok, men kommer man inte längre än så kanske man skall vara försiktig med hur man använder verket som exempel i offentliga sammanhang.

    //JJ

  7. Med förlov sagt, Johan, men ditt inlägg lider om något av samma brist som påståenden från dem som uttrycker sig fördomsfullt och okunnigt om science fiction och fantasy.

    Om man har en annan åsikt än du och/eller fantasyläsare i allmänhet, så har man antingen inte läst verket eller så har man bara fel i alla fall. Verkar det som.

    Nå, jag har läst ringtrilogin. På svenska och på engelska. Och jag håller med Sjödin.

    Det vore intressantare med en diskussion där man inte per automatik inte har läst och/eller är ett pucko för att man – möjligen mer beläst än du, i så fall – har en åsikt som inte överensstämmer med den gängse i fantasykretsar.

    På vilket sätt framstår ringtrilogin *inte* som ett skäligen enkelt verk – och därmed möjligen barnbok, eftersom det ofta krävs något enklare böcker för barn av det naturliga skälet att de är mindre erfarna än vuxna – i jämförelse med verk av de fyra nämnda författarna, till exempel? I jämförelse med ”The Things They Carried” av Tim O’Brien? I jämförelse med ”Tender is the Night” av F. Scott Fitzgerald? I jämförelse med ”Vintersagor” av Karen Blixen? I jämförelse med ”Mrs. Dalloway” av Virginia Woolf?

    Kör hårt,
    Bellis

    Kör hårt,
    Bellis

  8. Att säga att ett verk är enklare än Virginia Woolf, Katherine Mansfield eller William Faulkner har inget med att göra om det är en barnbok eller inte. Barnböcker är böcker som är skrivna med barn som målgrupp.

    Lord of the Rings huvudtemata är krigets fasor, mod i svåra stunder, att man alltid förlorar det man älskar. Verket innehåller en massa arkaiserande prosa modellerad på forn- och medelengelska förlagor, det är dessutom skrivet för vuxna.

    Det enda sättet man kan kalla det för barnbok på är genom att säga att alla verk som inte är tillräckligt sofistikerade för ens personliga smak per definition är barnböcker, och det är ingen användbar definition, det är bara ett nedsättande tillmäle, och i en del fall ett ganska löjligt sådant.

    Att säga ”den här bokens brister är sådana att jag inte kan ta den på allvar, den duger bara som barnbok” är en utsaga om litterär kvalitet. Den innebär inte att boken man uttalar sig om verkligen är en barnbok.

  9. Han heter Sjölin, för övrigt.

  10. ”Lord of the Rings huvudtemata är krigets fasor, mod i svåra stunder, att man alltid förlorar det man älskar.”

    Jovisst. Sant. Men på vilken nivå behandlas krigets fasor jämfört med samma tema i ”The Things They Carried”? På vilken nivå behandlas att man alltid förlorar det man älskar i jämförelse med samma tema i ”Mrs Dalloway”?

    ”Verket innehåller en massa arkaiserande prosa modellerad på forn- och medelengelska förlagor, det är dessutom skrivet för vuxna.”

    Sant det också. Kvarstår faktum att även om verket är skrivet för vuxna, känner i alla fall jag ytterst få – ingen, faktiskt – som bergtagits av det i vuxen ålder (fast sådana finns förstås). Däremot horder som blev överförtjusta om inte som barn så i alla fall som tonåringar. Själv var jag som sagt något före tonåren.

    Så Lord of the Rings må inte vara skriven för barn och ungdomar, men min spaning är att verket trots det går bäst hem hos dem som läser det första gången när de är om inte barn så i alla fall ungdomar.

    Detsamma gäller för det mesta inte verk av Tim O’Brien, Virginia Woolf, William Faulkner, Karen Blixen, F. Scott Fitzgerald, Joseph Conrad och så vidare…

    I detta måste inte i sig ligga ett värdeomdöme. Men jag tror att det blir snårigt att förfäkta utsagan att Lord of the Rings inte är ett tämligen enkelt, svartvitt verk med endimensionella pappfigurer i jämförelse med merparten av de nämnda författarnas verk (som exempel, fast många fler finns förstås). Arkaiserande engelska eller ej.

    Kör hårt,
    Bellis

  11. Mjae, nu övertolkar du mig allt en smula, Bellis. Det var inte ett försök att säga att folk som inte delar min åsikt förmodligen inte har läst boken; det var en lös fundering lite i efterhand, orsakad av att så väldigt många säger sig faktiskt ha försökt att läsa boken men inte kommit längre än att hoberna fortfarande inte hunnit lämna Fylke när de lagt ifrån sig den. Åsikter om litteratur gängse i fantasykretsar har en tendens att få mig att bli mörkrädd, så de spelar knappast en större roll än min egen övertygelse och analys i det här fallet. Däremot anser jag att du och Sjölin har fel i den här frågan, ja. Jag brukar dagligen tycka att minst ett par i mina ögon mycket intelligenta och vettiga människor har fel i någon fråga och är inte främmande inför att omvärdera min syn på det mesta om jag får tillräckligt goda argument, så jag hoppas innerligt att det inte gör folk till puckon.

    Eftersom till exempel Joseph Conrad tillhör mina absoluta favoritförfattare, vilket Tolkien aldrig har gjort, tänker jag på intet sätt försöka övertyga dig om att hans böcker inte på många nivåer innehåller ett djup som Tolkiens saknar — för jag håller helt och hållet med dig. Det är när vi kommer till om det gör Lord of the Rings till en barn- eller ungdomsbok som vi inte delar åsikt. ”Bristande litterära kvaliteter gör inte vuxenlitteratur till barnlitteratur” kan jag bräka, för att papegojaktigt upprepa de senaste dagarnas mantra. Men består inte en stor del av diskussionens problem i att vi inte har försökt definiera vad en barnbok är och därför inte ens nödvändigtvis är eniga om kriterierna, än mindre om boken uppfyller dem eller ej?

    //JJ

  12. För all del.

    I så fall tycker i alla fall jag personligen att det intressanta kriteriet är vilka som faktiskt läser och gillar, inte vilka som var den tilltänkta målgruppen.

    Tolkien skrev säkert Lord of the Rings med vuxna som målgrupp, men det har ju visat sig – tämligen överväldigande, enligt min spaning – att det är främst ungdomar och snart vuxna ungdomar som grips av verket, medan vuxna personer som läser det för första gången inte brukar tycka särskilt mycket om det.

    De ungdomar som gripits av Lord of the Rings har ju dessutom – utan att vara ironisk här, men sakligt beskrivande – en tendens att även när de når vuxen ålder bete sig rätt så barnsligt visavi Lord of the Rings, genom att klä ut sig och springa runt i skogen och leka att de är dess gestalter. Ytterst sällan har jag sett motsvarande fenomen hos människor som gillar Woolf, Joyce, Proust, Mansfield, Conrad, et al.

    Fast inget av det här är väl särskilt märkligt, på det hela taget. Lord of the Rings är inte ett oävet verk, men det är en på det intellektuella och emotionella planet tämligen ytlig äventyrsberättelse om svart ondska och vit godhet (och några gråskalade gestalter däremellan). Lord of the Rings är matinéfilmen med Errol Flynn, som inte må vara gjord specifikt för barn och ungdomar men som främst tilltalar dem. ”Heart of Darkness” av Joseph Conrad är kvällens film av Mike Leigh, som barn och ungdomar inte ens förstår.

    Jag kan alltså inte riktigt se att Sjölin har så hemskt fel, för en rent empirisk undersökning ger honom ju rätt…

    Kör hårt,
    Bellis

  13. Har jag berättat om den gången jag och några kompisar ”lajvade” Heart of Darkness på Göta Älv? Jag fick själv spela Kurtz… skräcken! Skräcken!
    ;-P

  14. För ultim läckerhetsfaktor skulle du dock i så fall även ha spelat Marlow. Det var så Orson Welles tänkte sig filmatiseringen som han aldrig gjorde men skrev manus till innan han i stället gjorde ”Citizen Kane” – han skulle själv spela både Marlow och Kurtz. Utan att ändra utseende.

    I kraft av denna enkla tanke tror jag att Orson Welles förstod mer av och sa mer om Joseph Conrads ”Heart of Darkness” än många litteraturprofessorer tillsammans har gjort.

    Kör hårt,
    Bellis

  15. Det är en väldigt intressant och lockande tanke, men spännande som den är så ställer jag mig rätt tveksam till om den bidrar till förståelsen av den Heart of Darkness som Joseph Conrad tänkt sig. Jag har faktiskt bläddrat igenom boken med just den tanken i huvudet — efter att det nämndes på forumet på fandom.se — och medan det var roligt på sitt sätt så var det ingenting jag tyckte mig se större spår av i Conrads text. Tyvärr. Det hade gett min läsning ytterligare en dimension om så varit fallet.

    Jag har googlat/frågat runt en del efter definitioner på barnböcker eller barnlitteratur, men inte hittat särskilt mycket. Ett par, dock. Säger Nationalencyklopedin om barnlitteratur (dit uppslagsordet ”barnbok” hänvisar):

    böcker, dock ej läroböcker, utgivna speciellt för barn och unga, såväl original som bearbetad vuxenlitteratur. Härifrån skiljs barns läsning, dvs. det som faktiskt läses i dessa åldrar oberoende av vuxenvärldens intentioner. (min fetstil)

    Maria Nikolajeva, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, inriktad på barnlitteratur:

    litteratur skriven, publicerad, marknadsförd och behandlad av experter med barn som dess huvudsakliga publik

    Nej, alltså.

    Sedan kan jag hålla med om att verket i stor utsträckning tilltalar ungdomar, men inte alls fullt så övertygande som din omgivning verkar ha sagt dig, om jag tolkar dig rätt. Min egna och högst personliga uppfattning är att det är ett verk som tilltalar många som inte har läst tillräckligt mycket för att irritera sig på vad vi upplever som dess litterära brister (och naturligtvis, med tanke på hur många som tycker om boken, enorma mängder andra läsare: lika lite som jag försöker påstå att den som inte håller med mig inte har läst boken tänker jag försöka säga att alla som tycker att det är ett stort mästerverk har läst för lite och har outvecklad smak, för så är det naturligtvis inte), oavsett ålder. Finns det någon som helst objektiv källa som faktiskt har undersökt den här saken på ett någorlunda vetenskapligt sätt?

    (För övrigt är jag rädd att filmliknelserna går över mitt huvud. Jag kan gissa mig till vad de skall betyda utifrån din övriga argumentation, men jag skulle inte känna igen Errol Flynn om jag så snubblade över honom och kan inte knyta vare sig honom eller Mike Leigh till någon specifik film. Film är verkligen inte min starka sida.)

    //JJ

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: