Arne Sjögrens minnesfond

Från Club Cosmos meddelas via Inge Larsson att sf-veteranen Arne Sjögren, som avled tidigare i år, hade testamenterat en summa på cirka 300.000 kr till en minnesfond som ska drivas i Club Cosmos regi. Tanken är att fonden ska dela ut en cirka en trettiondel av kapitalet per år i cirka trettio år framöver, dels till någon som gjort något värdefullt för Club Cosmos eller svensk sf och dels till priser i novelltävlingar.

Testamentet har ännu inte vunnit laga kraft, men ingen av de övriga arvingarna har några kända invändningar, tvärtom.

Peder Carlsson död

Inge Larsson meddelar att den lundensiske sf-fanen, författaren och översättaren Peder Carlsson har avlidit. Han var född 1945.

Peder var storebror till författaren Bodil Mårtensson och därigenom alltså också ex-svåger till sf-författaren Bertil Mårtensson. Inom sf-fandom var Peder mest aktiv på 1970-talet, och han skrev romanerna Syns, syns inte (1976), Enhörning på té (1979) samt Lastdjuret (1982, tillsammans med Dan Glimne). Hans huvudsyssla var översättarens, han översatte bl.a. Alexander McCall Smith, Dean R. Koontz och Tom Clancy till svenska.

Torsten Jungstedt

John-Henri Holmberg minns den nyligen bortgångne Jungstedt:

Född den 18 mars 1918 i Växjö, död 4 december i Stockholm. Radio- och TV-man, filmkännare och skräckälskare men också sf-kunnig i hög utsträckning. Och en mycket tankspridd man.

Torsten Jungstedt började efter studierna på 1940-talet arbeta som journalist, i första hand vid Dagens Nyheter och vid nyhetsbyrån TT. Radioman blev han i London, där han varit korrespondent åt sina svenska uppdragsgivare och lyckades få arbete som producent vid BBC. 1952 återvände han till Sverige och Sveriges Radio, där han stod bakom både ”Biodags”, som presenterade och recenserade filmnyheter, och programserien ”Mannen i svart”, där Olof Thunberg läste skräcknoveller.

De bästa av de noveller han valt till programmet publicerade Jungstedt i sina förnämliga skräckantologier ”Mannen i svart” (1955) och ”Stora skräckboken”; bättre skräcksamlingar har aldrig utgivits i Sverige. En lika stor samling kriminalberättelser, ”Mord, mördare med mera” (1960) är också utmärkt men blev aldrig lika populär.

Mot slutet av 1950-talet prövade han också ett annat grepp: ”Mannen i svart” ersattes för en tid i radion av ”Rösten från rymden”, som nu läst sf-skräcknoveller. Här presenterades texter som Robert Sheckleys ”The Leech”, Philip K Dicks ”Impostor” och Katherine MacLeans ”Pictures Don’t Lie”.

1963 gick Torsten Jungstedt över till TV och presenterade framför allt det nostalgiska filmprogrammet ”Då går vi till Maxim”, helt inriktat på stumfilm. Efter två år fortsatte han till Svenska Filminstitutet, där han 1965-1977 var chef för dokumentationsavdelningen, och därefter övergick han till att vara verksam som frilansskribent, bland annat som filmexpert i uppslagsverken Bra Böckers Lexikon och i det av Uno ”Myggan” Eriksson redigerade Nöjeslexikon. Så länge tidningen levde skrev han också kunniga, ofta personligt färgade essäer om författare, filmskapare och skådespelare i Röster i Radio. I ”Kapten Grogg och hans vänner” (1973) utgav han en unikt initierad bok om den tecknade svenska stumfilmen och dess skapare; samma år publicerade han i samarbete med Sven G. Winquist ”Svenskt filmskådespelarlexikon”. Hans historik över den animerade filmen (”Animationens grunder”) kom 1978 och 1980 utgav han en bok till Europafilms jubileum, ”Europafilm 50 år”. I hans böcker liksom i hans filmrecensioner och essäer uppvisade han en ironisk, lågmäld humor, en stor kunnighet och en elegant skrivkonst.

Min portfölj stal han en gång under gymnasieåren på Sandbergs bokhandel i Stockholm. Jag hade ställt den bredvid mig medan jag bläddrade på ett av bokborden; Torsten Jungstedt kom fram, tittade också i ett par böcker, tog min portfölj och gick. När jag hann upp honom ute på gatan ursäktade han sig med att han fått syn på den, trott att den varit hans – han hade glömt att han inte haft någon portfölj med sig – och alls inte avsett att vara ohederlig. Det var nog sant. Mina skolböcker hade han inte haft stor glädje av. En av konsekvenserna av portföljstölden blev att han på sf-kongressen SF-72 i Stockholm 1972 medverkade med ett kåseri med egna foton kring författare inom sf och skräck han träffat, men såvitt jag vet var det hans enda mer publika möte med svensk fandom. Många år senare träffade jag honom då och då när han besökte Bra Böcker i samband med sina lexikonuppdrag; han talade gärna om den uppföljningsantologi med modern skräck han ville redigera, men då, i slutet av 1980-talet, låg han för långt före sin tid: han ville publicera splatterpunkförfattarna, den nya vågens skräckförfattare från England och USA, och de förlag han diskuterat med fann våldet och effekterna i deras noveller för starka. Den boken kom aldrig ut.

Andra bloggar om: , , ,

Göran Bengtson död

Jag lämnar ordet till John-Henri Holmberg:

Göran Bengtson dog efter lång tids sjukdom den 23 november.

Göran blev 72. Han var född i Stockholm den 24 maj 1934 men studerade i Lund, där han bland annat var redaktör för studenttidningen Lundagård och blev god vän med Sven Christer Swahn. Göran blev så småningom fil lic med litteraturhistoria som huvudämne och började arbeta som kritiker och kulturskribent. 1959 utgav han boken ”Räkna ditt hjärtas slag. Modern engelsk lyrik” och tio år senare, 1969, ”Den amerikanska romanen efter första världskriget: från Hemingway till Joseph Heller”. Vid det laget var han sedan flera år fast medarbetare vid Sveriges Radio, där han bland annat stod för programserien ”Framtiden inför rätta: science fiction i dag”, som sändes i mitten av 1960-talet. Från radion gick han över till TV, först som producent vid kulturredaktionen, senare som kulturchef vid TV1 och därefter som programråd. Han medverkar för övrigt i en liten roll som studioreporter i en TV-scen i Jonas Cornells filmatisering av P C Jersilds roman ”Grisjakten”, 1970. 1981 valdes Göran in i Svenska Deckarakademin, där han också fungerade som ordförande under många år. Som litteraturkritiker var han sedan fyrtio år framför allt verksam i Svenska Dagbladet, men han skrev också bland annat om deckare i tidskriften Jury och om annan litteratur i många tidskrifter.

Kontakterna med sf-fandom inledde Göran mot slutet av 1960-talet. Han var sf-intresserad sedan barndomen, också han en gång läsare av fyrtiotalets Jules Verne-magasinet, och med början 1968 deltog han i många stockholmska sf-kongresser; under i första hand 1970-talet medverkade han relativt ofta i Sf forum, där han för övrigt begick sin fanzinedebut redan 1966, och Summa, men hans ofta mycket svåra skrivarblockeringar kom med tiden att hindra honom från att skriva annat än enstaka professionella texter. Den sf-författare som framför allt fängslade honom var Philip K. Dick, som han både träffade hemma hos Dick i Kalifornien och senare brevväxlade flitigt med fram till Dicks död. På liknande sätt var han också god vän med bland andra Brian W. Aldiss; så sent som för enstaka år sedan arbetade Göran med en genomgång av Sture Lönnerstrands författarskap, som fascinerade honom bland annat därför att Görans far var chefredaktör för veckotidningen Levande livet där Lönnerstrand på 1940-talet publicerade den långa serie sf-noveller som hänfört den mycket unge Göran Bengtson. Det tragiska är att många av Görans stora essäprojekt — med mig talade han om stora genomgångar av inom sf framför allt Dicks och Lönnerstrands verk, men också om annat han ville skriva, både som handlade om sf och om annan litteratur — under de senaste tio eller fler åren omintetgjordes av hans skrivkramp och dåliga hälsa. Men någonstans finns säkert ett omsorgsfullt hopsamlat och annoterat underlag till många insiktsfulla och välskrivna texter vi nu aldrig får läsa.

Göran Bengtson var en briljant men obarmhärtig kritiker, en förnämlig skribent, en rastlös, ständigt verksam människa svårt handikappad av den värsta skrivkramp jag upplevt hos någon jag känt, en orädd och stridbar debattör och en mycket sympatisk man. Skaran av svenska sf-kännare har med hans bortgång lidit en oersättlig förlust.

Bild: John-Henri Holmberg, 1968

Andra bloggar om: , , , ,

Torkel Franzén, 1950-2006

Torkel Franzén dog den 19 april 2006. Han fyllde 56 år den 1 april.

Torkel lurades ursprungligen in i fandom av skolkamraten Ulf Westblom, och bidrog från starten 1967 i dennes fanzine Mentat. Kort därefter började han också delta i föreningsmöten, både i den förening Ulf startade i Bromma (med det föga blygsamma namnet Swedish Science Fiction Society, SSFS) och i SFSF, där vid den här tiden jordnötsmötena hos Lars-Olov Strandberg på Folkskolegatan 22 redan börjat bli legendariska men samtidigt upplevde sin storhetstid. Torkel blev under de närmaste enstaka åren en av de både flitigaste och mest uppskattade bidragsgivarna inte bara i Mentat utan i SF Forum; jag betraktade och betraktar honom fortfarande som den kanske bäste skribent som över huvud taget publicerat sig i svenska sf-fanzines.

Torkels aktiva tid i fandom var kort. Efter början av sjuttiotalet deltog han bara i enstaka kongresser och upphörde att skriva i fanzines. I gengäld var det ibland möjligt att när han upplevde brist i kassan tvinga honom att översätta enstaka böcker. På så sätt fick vi romaner som Ursula Le Guins ”Mörkrets vänstra hand”, Jack Vances ”Stjärnfursten” och ”Dödsmaskinen”, Brian Aldiss ”Gråskägg” och nu i höstas Bruce Sterlings ”Schismatrix” sin utsökta svenska språkdräkt.

Yrkesmässigt var det här inte det Torkel sysslade med. Han studerade ursprungligen matematik och därefter filosofi i Stockholm; hans inriktning var på matematisk logik och som sidospår ägnade han mycket tid åt artificiella datorspråk och åt datoretik. 1987 doktorerade han på avhandlingen ”Provability and Truth”; senare utgav han flera fackverk och dessutom år 2002 den hyllade läroboken ”Logik med tillämpningar”. Inom sitt fält var han internationellt både erkänd och högt respekterad. Hans senaste bok, ”Gödel’s Theorem: An Incomplete Guide to Its Uses and Abuses” (2005), förlänade honom förläsningsinbjudningar från ett dussin universitet världen över. Men han tvingades ställa in dem alla.

För mig personligen blev Torkel snabbt en nära vän. Under en rad år, framför allt på 1970-talet, träffades vi eller talade vi med varandra dagligen. Med andra vänner gjorde man saker – gav ut fanzines, arbetade, arrangerade kongresser, festade. Med Torkel drack man te och diskuterade ändlöst litteratur, film, livets mening och fansens dumhet under ändlösa promenader och långa nätter. Hans försynta knackande på fönsterrutan till mitt studentrum på Studenthemmet Forum vid tvåtiden på morgonen blev en omtyckt tradition under de år jag bodde där. Enligt vad han själv sa var jag den enda människa han lät läsa den självbiografi han en gång skrev och därefter brände upp.

Känner jag mig själv kommer jag att skriva mer om Torkel. Men senare. Under julen hade han ont i ryggen. Det gick inte över utan blev värre. Så småningom sökte han läkare. När jag talade med honom i telefonen söndagen den 26 mars sa han att han kort dessförinnan fått beskedet att han hade enstaka veckor kvar att leva. Han var drabbad av en snabbt metastaserande cancer. Hans förhoppning var att sjukdomsförloppet genom strål- och cellgiftsbehandling skulle kunna saktas in så mycket att han kunde flygas till Stockholm, där han och Marcia skaffat ny lägenhet och skolat flytta, och att han därefter skulle kunna få några veckor på sig. Så blev det inte.

In i det sista var han samme Torkel. Torr, humoristisk, saklig, osentimental, sarkastisk. Under ett av de där sista telefonsamtalen med Torkel på sjukhuset sa han att han var väl medveten om att det skulle komma att rycka i nekrologfingrarna på mig. Det var okej; allt han utbad sig var att jag sist i allt jag fick för mig att skriva om honom tillade: ”Torkel Franzén ber läsaren att ta John-Henris ovanstående utsvävningar och typiska överord med en rejäl nypa salt.”

John-Henri Holmberg

Andra bloggar om: , ,

Christer Landergren död

Christer gick bort förra söndagen, efter att ha varit drabbad av ohälsa en längre tid. Han var aktiv i fandom framför allt på 50- och 60-talen, men höll kontakten in i det sista, bland annat genom medlemskap i SFF.

Andra bloggar om: , ,

Åke E. B. Jonsson död

Dave Langford rapporterar i senaste Ansible att den kände svenske sf-fanen Åke E. B. Jonsson ska ha avlidit. Inga detaljer eller datum anges emellertid. Ingen i läsekretsen som vet mer?

Andra bloggar om: , ,