Arne Sjögrens minnesfond

Från Club Cosmos meddelas via Inge Larsson att sf-veteranen Arne Sjögren, som avled tidigare i år, hade testamenterat en summa på cirka 300.000 kr till en minnesfond som ska drivas i Club Cosmos regi. Tanken är att fonden ska dela ut en cirka en trettiondel av kapitalet per år i cirka trettio år framöver, dels till någon som gjort något värdefullt för Club Cosmos eller svensk sf och dels till priser i novelltävlingar.

Testamentet har ännu inte vunnit laga kraft, men ingen av de övriga arvingarna har några kända invändningar, tvärtom.

Peder Carlsson död

Inge Larsson meddelar att den lundensiske sf-fanen, författaren och översättaren Peder Carlsson har avlidit. Han var född 1945.

Peder var storebror till författaren Bodil Mårtensson och därigenom alltså också ex-svåger till sf-författaren Bertil Mårtensson. Inom sf-fandom var Peder mest aktiv på 1970-talet, och han skrev romanerna Syns, syns inte (1976), Enhörning på té (1979) samt Lastdjuret (1982, tillsammans med Dan Glimne). Hans huvudsyssla var översättarens, han översatte bl.a. Alexander McCall Smith, Dean R. Koontz och Tom Clancy till svenska.

Torsten Jungstedt

John-Henri Holmberg minns den nyligen bortgångne Jungstedt:

Född den 18 mars 1918 i Växjö, död 4 december i Stockholm. Radio- och TV-man, filmkännare och skräckälskare men också sf-kunnig i hög utsträckning. Och en mycket tankspridd man.

Torsten Jungstedt började efter studierna på 1940-talet arbeta som journalist, i första hand vid Dagens Nyheter och vid nyhetsbyrån TT. Radioman blev han i London, där han varit korrespondent åt sina svenska uppdragsgivare och lyckades få arbete som producent vid BBC. 1952 återvände han till Sverige och Sveriges Radio, där han stod bakom både ”Biodags”, som presenterade och recenserade filmnyheter, och programserien ”Mannen i svart”, där Olof Thunberg läste skräcknoveller.

De bästa av de noveller han valt till programmet publicerade Jungstedt i sina förnämliga skräckantologier ”Mannen i svart” (1955) och ”Stora skräckboken”; bättre skräcksamlingar har aldrig utgivits i Sverige. En lika stor samling kriminalberättelser, ”Mord, mördare med mera” (1960) är också utmärkt men blev aldrig lika populär.

Mot slutet av 1950-talet prövade han också ett annat grepp: ”Mannen i svart” ersattes för en tid i radion av ”Rösten från rymden”, som nu läst sf-skräcknoveller. Här presenterades texter som Robert Sheckleys ”The Leech”, Philip K Dicks ”Impostor” och Katherine MacLeans ”Pictures Don’t Lie”.

1963 gick Torsten Jungstedt över till TV och presenterade framför allt det nostalgiska filmprogrammet ”Då går vi till Maxim”, helt inriktat på stumfilm. Efter två år fortsatte han till Svenska Filminstitutet, där han 1965-1977 var chef för dokumentationsavdelningen, och därefter övergick han till att vara verksam som frilansskribent, bland annat som filmexpert i uppslagsverken Bra Böckers Lexikon och i det av Uno ”Myggan” Eriksson redigerade Nöjeslexikon. Så länge tidningen levde skrev han också kunniga, ofta personligt färgade essäer om författare, filmskapare och skådespelare i Röster i Radio. I ”Kapten Grogg och hans vänner” (1973) utgav han en unikt initierad bok om den tecknade svenska stumfilmen och dess skapare; samma år publicerade han i samarbete med Sven G. Winquist ”Svenskt filmskådespelarlexikon”. Hans historik över den animerade filmen (”Animationens grunder”) kom 1978 och 1980 utgav han en bok till Europafilms jubileum, ”Europafilm 50 år”. I hans böcker liksom i hans filmrecensioner och essäer uppvisade han en ironisk, lågmäld humor, en stor kunnighet och en elegant skrivkonst.

Min portfölj stal han en gång under gymnasieåren på Sandbergs bokhandel i Stockholm. Jag hade ställt den bredvid mig medan jag bläddrade på ett av bokborden; Torsten Jungstedt kom fram, tittade också i ett par böcker, tog min portfölj och gick. När jag hann upp honom ute på gatan ursäktade han sig med att han fått syn på den, trott att den varit hans – han hade glömt att han inte haft någon portfölj med sig – och alls inte avsett att vara ohederlig. Det var nog sant. Mina skolböcker hade han inte haft stor glädje av. En av konsekvenserna av portföljstölden blev att han på sf-kongressen SF-72 i Stockholm 1972 medverkade med ett kåseri med egna foton kring författare inom sf och skräck han träffat, men såvitt jag vet var det hans enda mer publika möte med svensk fandom. Många år senare träffade jag honom då och då när han besökte Bra Böcker i samband med sina lexikonuppdrag; han talade gärna om den uppföljningsantologi med modern skräck han ville redigera, men då, i slutet av 1980-talet, låg han för långt före sin tid: han ville publicera splatterpunkförfattarna, den nya vågens skräckförfattare från England och USA, och de förlag han diskuterat med fann våldet och effekterna i deras noveller för starka. Den boken kom aldrig ut.

Andra bloggar om: , , ,

Göran Bengtson död

Jag lämnar ordet till John-Henri Holmberg:

Göran Bengtson dog efter lång tids sjukdom den 23 november.

Göran blev 72. Han var född i Stockholm den 24 maj 1934 men studerade i Lund, där han bland annat var redaktör för studenttidningen Lundagård och blev god vän med Sven Christer Swahn. Göran blev så småningom fil lic med litteraturhistoria som huvudämne och började arbeta som kritiker och kulturskribent. 1959 utgav han boken ”Räkna ditt hjärtas slag. Modern engelsk lyrik” och tio år senare, 1969, ”Den amerikanska romanen efter första världskriget: från Hemingway till Joseph Heller”. Vid det laget var han sedan flera år fast medarbetare vid Sveriges Radio, där han bland annat stod för programserien ”Framtiden inför rätta: science fiction i dag”, som sändes i mitten av 1960-talet. Från radion gick han över till TV, först som producent vid kulturredaktionen, senare som kulturchef vid TV1 och därefter som programråd. Han medverkar för övrigt i en liten roll som studioreporter i en TV-scen i Jonas Cornells filmatisering av P C Jersilds roman ”Grisjakten”, 1970. 1981 valdes Göran in i Svenska Deckarakademin, där han också fungerade som ordförande under många år. Som litteraturkritiker var han sedan fyrtio år framför allt verksam i Svenska Dagbladet, men han skrev också bland annat om deckare i tidskriften Jury och om annan litteratur i många tidskrifter.

Kontakterna med sf-fandom inledde Göran mot slutet av 1960-talet. Han var sf-intresserad sedan barndomen, också han en gång läsare av fyrtiotalets Jules Verne-magasinet, och med början 1968 deltog han i många stockholmska sf-kongresser; under i första hand 1970-talet medverkade han relativt ofta i Sf forum, där han för övrigt begick sin fanzinedebut redan 1966, och Summa, men hans ofta mycket svåra skrivarblockeringar kom med tiden att hindra honom från att skriva annat än enstaka professionella texter. Den sf-författare som framför allt fängslade honom var Philip K. Dick, som han både träffade hemma hos Dick i Kalifornien och senare brevväxlade flitigt med fram till Dicks död. På liknande sätt var han också god vän med bland andra Brian W. Aldiss; så sent som för enstaka år sedan arbetade Göran med en genomgång av Sture Lönnerstrands författarskap, som fascinerade honom bland annat därför att Görans far var chefredaktör för veckotidningen Levande livet där Lönnerstrand på 1940-talet publicerade den långa serie sf-noveller som hänfört den mycket unge Göran Bengtson. Det tragiska är att många av Görans stora essäprojekt — med mig talade han om stora genomgångar av inom sf framför allt Dicks och Lönnerstrands verk, men också om annat han ville skriva, både som handlade om sf och om annan litteratur — under de senaste tio eller fler åren omintetgjordes av hans skrivkramp och dåliga hälsa. Men någonstans finns säkert ett omsorgsfullt hopsamlat och annoterat underlag till många insiktsfulla och välskrivna texter vi nu aldrig får läsa.

Göran Bengtson var en briljant men obarmhärtig kritiker, en förnämlig skribent, en rastlös, ständigt verksam människa svårt handikappad av den värsta skrivkramp jag upplevt hos någon jag känt, en orädd och stridbar debattör och en mycket sympatisk man. Skaran av svenska sf-kännare har med hans bortgång lidit en oersättlig förlust.

Bild: John-Henri Holmberg, 1968

Andra bloggar om: , , , ,

Torkel Franzén, 1950-2006

Torkel Franzén dog den 19 april 2006. Han fyllde 56 år den 1 april.

Torkel lurades ursprungligen in i fandom av skolkamraten Ulf Westblom, och bidrog från starten 1967 i dennes fanzine Mentat. Kort därefter började han också delta i föreningsmöten, både i den förening Ulf startade i Bromma (med det föga blygsamma namnet Swedish Science Fiction Society, SSFS) och i SFSF, där vid den här tiden jordnötsmötena hos Lars-Olov Strandberg på Folkskolegatan 22 redan börjat bli legendariska men samtidigt upplevde sin storhetstid. Torkel blev under de närmaste enstaka åren en av de både flitigaste och mest uppskattade bidragsgivarna inte bara i Mentat utan i SF Forum; jag betraktade och betraktar honom fortfarande som den kanske bäste skribent som över huvud taget publicerat sig i svenska sf-fanzines.

Torkels aktiva tid i fandom var kort. Efter början av sjuttiotalet deltog han bara i enstaka kongresser och upphörde att skriva i fanzines. I gengäld var det ibland möjligt att när han upplevde brist i kassan tvinga honom att översätta enstaka böcker. På så sätt fick vi romaner som Ursula Le Guins ”Mörkrets vänstra hand”, Jack Vances ”Stjärnfursten” och ”Dödsmaskinen”, Brian Aldiss ”Gråskägg” och nu i höstas Bruce Sterlings ”Schismatrix” sin utsökta svenska språkdräkt.

Yrkesmässigt var det här inte det Torkel sysslade med. Han studerade ursprungligen matematik och därefter filosofi i Stockholm; hans inriktning var på matematisk logik och som sidospår ägnade han mycket tid åt artificiella datorspråk och åt datoretik. 1987 doktorerade han på avhandlingen ”Provability and Truth”; senare utgav han flera fackverk och dessutom år 2002 den hyllade läroboken ”Logik med tillämpningar”. Inom sitt fält var han internationellt både erkänd och högt respekterad. Hans senaste bok, ”Gödel’s Theorem: An Incomplete Guide to Its Uses and Abuses” (2005), förlänade honom förläsningsinbjudningar från ett dussin universitet världen över. Men han tvingades ställa in dem alla.

För mig personligen blev Torkel snabbt en nära vän. Under en rad år, framför allt på 1970-talet, träffades vi eller talade vi med varandra dagligen. Med andra vänner gjorde man saker – gav ut fanzines, arbetade, arrangerade kongresser, festade. Med Torkel drack man te och diskuterade ändlöst litteratur, film, livets mening och fansens dumhet under ändlösa promenader och långa nätter. Hans försynta knackande på fönsterrutan till mitt studentrum på Studenthemmet Forum vid tvåtiden på morgonen blev en omtyckt tradition under de år jag bodde där. Enligt vad han själv sa var jag den enda människa han lät läsa den självbiografi han en gång skrev och därefter brände upp.

Känner jag mig själv kommer jag att skriva mer om Torkel. Men senare. Under julen hade han ont i ryggen. Det gick inte över utan blev värre. Så småningom sökte han läkare. När jag talade med honom i telefonen söndagen den 26 mars sa han att han kort dessförinnan fått beskedet att han hade enstaka veckor kvar att leva. Han var drabbad av en snabbt metastaserande cancer. Hans förhoppning var att sjukdomsförloppet genom strål- och cellgiftsbehandling skulle kunna saktas in så mycket att han kunde flygas till Stockholm, där han och Marcia skaffat ny lägenhet och skolat flytta, och att han därefter skulle kunna få några veckor på sig. Så blev det inte.

In i det sista var han samme Torkel. Torr, humoristisk, saklig, osentimental, sarkastisk. Under ett av de där sista telefonsamtalen med Torkel på sjukhuset sa han att han var väl medveten om att det skulle komma att rycka i nekrologfingrarna på mig. Det var okej; allt han utbad sig var att jag sist i allt jag fick för mig att skriva om honom tillade: ”Torkel Franzén ber läsaren att ta John-Henris ovanstående utsvävningar och typiska överord med en rejäl nypa salt.”

John-Henri Holmberg

Andra bloggar om: , ,

Christer Landergren död

Christer gick bort förra söndagen, efter att ha varit drabbad av ohälsa en längre tid. Han var aktiv i fandom framför allt på 50- och 60-talen, men höll kontakten in i det sista, bland annat genom medlemskap i SFF.

Andra bloggar om: , ,

Åke E. B. Jonsson död

Dave Langford rapporterar i senaste Ansible att den kände svenske sf-fanen Åke E. B. Jonsson ska ha avlidit. Inga detaljer eller datum anges emellertid. Ingen i läsekretsen som vet mer?

Andra bloggar om: , ,

John-Henri Holmberg minns Dénis Lindbohm

Detta är en kommentar från föregående inlägg som jag vill lyfta upp till större synlighet.

Just fyllda tretton år gav jag ut mitt första fanzinenummer, Zlewwy i fem karbonkopierade exemplar. De postades till de fans vars adresser jag hittat i det senaste årets nummer av Häpna! – Ingvar Svensson, Sam J. Lundwall, Lars-Olov Strandberg, Jan-Erik Lundqvist och Denis Lindbohm, på den tiden utan accent. Och den förste som hörde av sig för att tacka för fanzinet var Dénis. Vilket förstås innebar att han var den förste andre fan jag någonsin hörde ifrån.

Någonstans har jag kvar det där brevet från Dénis. Men utan att rota igenom lådorna på vinden minns jag att det inte var särskilt långt, men däremot en smula skabröst. Och några dagar senare damp ett andra brev från samme avsändare ner i brevlådan. Då hade de andra som fått fanzinet också hört av sig, och Lars-Olov hade ringt för att försöka locka mig till nästa SFSF-möte, och tydligen hade han nämnt för Sam att jag verkade vara alldeles kolossalt liten, något som Sam förmedlat till Dénis och som fått Dénis att ångra sitt första brev och skriva igen, den här gången mer vänligt farbroderligt i tonen och med väl inlindade ursäkter för det första brevets anspelningar på sex. Särskilt världsvan var jag inte vid den tiden, men väl ganska beläst, så det andra brevet roade mig en hel del. Samtidigt som jag blev otroligt stolt över att efter bara ett enda eländigt och mikroskopiskt litet fanzinenummer ha fått hela två brev av den ryktbare Lindbohm, som jag tagit till mitt hjärta efter novellen ”Ljuset i dina ögon” i ett av Häpna!s nummer på hösten 1958, precis när jag börjat köpa tidningen i kiosk.

Jag träffade Dénis första gången sommaren 1963. Familjen var på väg tillbaka till Stockholm efter semester i Österrike och skulle bo ett par dagar på hotell i Malmö så att min mor kunde träffa sina skånska syskon. Medan jag skulle få träffa den berömde Autarken. Han väntade på trappan till huvudpostkontoret strax intill flygbåtsterminalen när vi dök upp, en senig, spenslig och kort man med örnnäsa och brinnande blick, och grep genast den största av familjens resväskor. Pappa protesterade men Dénis avfärdade honom: ”Jag är inte så svag som jag ser ut.” Det var han inte heller, inte på något sätt.

Sedan familjen installerats på hotellet placerade Dénis mig vid rätt spårvagnshållplats, äntrade sin motorcykel och meddelade att jag skulle stiga av där han väntade. Och på Viborgsgatan 2B fanns te och bullar och Ann och roboten Arxi och en annan väntande framtida vän, Dénis skyddsling och senaste club Meteor-medlem Bertil Mårtensson, som jag också träffade för första gången den dagen. Själv var jag antagligen stum av förundran inför dessa mångomsjungna BNF:s; bägge har sagt att jag knappt sa ett ord. Men jag vet att båda lovande mig bidrag till nästa nummer av Zlewwy, och båda höll sina löften.

Så började den vänskap med Dénis Lindbohm som varat fram till hans död. Vår kontakt har haft avbrott då och då genom åren, men osams har vi åtminstone aldrig varit, och många gånger har breven eller på senare tid eposten duggat tätt. Men de personliga mötena har varit sällsynta. Jag träffade Dénis ett par gånger under senare delen av sextiotalet, ytterligare några under sjuttiotalet, ett par dagar när jag i vild panik efter en kraschad och själsförödande relation ett par år in på åttiotalet flydde från Stockholm och bodde en månad hos vänner eller på hotell runt om i Sverige; i Malmö kurade jag några dagar på Sjöfartshotellet och tillbringade kvällarna hemma hos Dénis, som visade sig vara inte bara en vän i nöden utan också en precis så klok, klarsynt och genomskådande människa jag anat men inte tidigare vetat. Sedan dess tror jag att vår vänskap djupnade, även om mötena blev färre; sista gången vi sågs var för rätt många år sedan, någon gång i mitten av nittiotalet, i Anns och Dénis sommarstuga utanför Malmö.

Men korrespondensen höll i sig, och de senaste åren var den ganska konstant. Jag kan glädja mig åt att Dénis sent upptäckte men blev desto mer förtjust i Stephen King, som jag löpande skickade honom i mina översättningar och som han hade kloka och insiktsfulla synpunkter på. Liksom på Nova och på de andra böcker jag sände honom.

Grälade gjorde vi aldrig. Dénis var mycket medveten om min totala misstro gentemot både hans minnen från forna liv och hans andra ockulta sysslanden. Det hindrade honom aldrig från att med ironiska dedikationer skicka mig sina vid det här laget drygt fyrtio fnoskböcker. Och det hindrade inte mig från att vara fullständigt ärlig de gånger jag sagt honom att jag mot allt vett och förnuft faktiskt hoppades att det var han som hade rätt och jag som hade fel, så att vi någon gång skulle kunna träffas igen, i Kvatur-Glón eller någon annanstans i den evighet han trodde tillhörde oss, och jag tror är oss förborgad.

Jag har haft mycket roligt med Dénis. På sjuttiotalet skickade han löpande rapporter om sina skriverier och drev mig ibland att köpa tidningar jag annars undvek som pesten när han beskrev sina bidrag i nästkommande nummer. Den moralfilosofiskt anstrukna serie sf-noveller han lyckades pracka på H:son-förlagets porrtidning Piff, från den tänkta framtid utan sexuella tabun han också skildrade i sin roman Den gyllene randen, måste ha förbluffat tidningens trognare runkläsare. Från H:son övergick Dénis till att i några år skriva hundratals av de ”svenska folkets sanna sexupplevelser” som publicerades både i Lektyr och FIB-aktuellt; de åren brukade han lakoniskt på vykort meddela såndat som ”I nästa veckas Lektyr är jag ‘Eva, första gången’, ‘Sjutton och oskuld’, ‘I NK:s fönster’ och ‘Potente Frak”. Tre timmars skrivjobb, 850 kronor. Fan inte illa för så lite jobb.” Och jag både avrådde honom uppriktigt från att skriva, och applåderade när han struntade i mina råd. den artikel han fick det nynazistiska Nordisk Rikspartiet att publicera i sin tidning Noridsk Kamp, där han genom omsorgsfullt valda citat från en lang råd internationellt kända psykologier och psykiatriker förde i bevis att judar var mindre intelligenta än kaukasier. Nordisk Kamp gjorde stor sak av artikeln och puffade för den på ledarplats, men redan till nästa nummer tvingades de medge sig grundlurade sedan någon bättre beläst läsare upptäckt att alla de auktoriteter Dénis citerat själva var judar. Det var en mycket lyckad drift med tidningen, men samtidigt stod den sortens skämt Dénis dyrt – blotta faktum att han medverkar i det svenska nazistpartiets tidning bidrog, misstänker jag, till att han gradvis fick allt svårare att publicera sina böcker på kommersiella förlag och under de sista tjugo åren utgav så gott som alla i egen regi. Dessutom var det inte bara i Nordisk Kamp han drev med svensk politik eller svenska idiotier; länge var han en av Sydsvenska Dagbladets flitigaste insändarskribenter, nästan alltid med inlägg som föreföll extrema men som vid närmare läsning i själva verket var grymt parodiska.

De sista åren var svåra. Sedan Dénis cancer återkommit och börjat metastasera visste han mycket väl att döden var nära förestående. Det hindrade honom inte från att fortsätta att intressera sig för och skriva om annat. De sista ebreven från honom fick jag bara enstaka veckor och dagar före hans död; då var han framför allt engagerad i att få tag i en digital kamera eftersom han var intresserad av tanken på att börja experimentera med denna nya form av fotografering. Såvitt jag vet hann han aldrig förverkliga de planerna. Lika lite som han hann läsa den översättning av Stephen Kings romansvit ”Det mörka tornet” jag numera kontrakterats för att göra, och som han uttryckte sitt starka intresse för att läsa. Han skulle ha gillat dem; i de böckerna uttrycker King en tanke om tillvarons kretslopp och alltings upprepning som Dénis förmodligen skulle ha känt igen som nära hans egen.

Jag saknar honom. Han var en vän, en trätobroder – som han ofta kallade sig själv – och en fri ande i ett ofta alltför ofritt land. Frid över ditt minne, Dénis Lindbohm, anarkisten och tigern ibland oss, fritänkare och underskattad författare, eldsjäl och en av vår svenska fandoms mest omistliga grundare och formare. Jag kommer på mig själv att ännu en gång hoppas att det var Dénis som hade rätt, inte jag, och att vi får mötas igen någon gång, någonstans, i evigheten.

John-Henri Holmberg
Uppdatering: Se även JHH:s nekrolog på Trufen.net.

Författaren Dénis Lindbohm avliden vid 78 års ålder

Som jag har nämnt tidigare har den svenska sf-nestorn Dénis Lindbohm varit svårt sjuk en längre tid. I dag fick jag följande brev i min brevlåda:

Ja, den stund vi länge varit medvetna om skulle komma, har anlänt.

I måndags morse någonstans mellan 06.00 och 06.45 lämnade Dénis Lindbohm oss.

Han fick lite problem med andningen under sömnen fredag och lördag natt, sov mycket oroligt och kom ej upp ur sängen riktigt söndag morgon.

Han har haft en grupp läkare och sköterskor som hjälpt honom i hemmet det senaste halvåret, en sköterska som tillkallades konstaterade att en infektion i kroppen hotade utveckla sig till en lunginflammation så det beslöts att bäst vore att lägga in Dènis på Hospits. som är mera likt en hemmiljö än ett sjukhus.

Så blev det, medicinering inledes och till en början så verkade det bra, men ..

Dénis somnade helt fridfullt, och fortsatte på detta sätt sin resa..

Anledningen till att det dröjt till nu med detta brev till er, är helt enkelt att spara de efterlevande, hans kära hustru har det tungt nu, och önskade denna korta tid för eftertanke och frid, lite som ett lugn före stormen, så med respekt för henne, denna eftersläpning.

Imorgon, söndag, kommer det att bli offentligt, dödsannons kommer att införas i skånsk dagspress, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet tror jag det var..

Dénis kommer att kremeras, och askan spridas i minneslund.

Jag vet att en del av er kanske hade haft möjlighet och önskat närvara, men återigen, Ann som alltid värnat hårt om familjens integritet, håller detta inom den närmaste familjen. Hon ber mig också hälsa att hon INTE önskar telefonsamtal med kondoleanser, det är svårt nog ändå..

Dock, de av er som är personligen bekant eller vän med ANN tar själva beslut om vad lämpligt är. Men det generella önskemålet från Anns sida är att hon vill bli lämnad ifred.

Jag önskar verkligen att jag haft ett helt annat besked att komma med än det jag bringar er.

Dénis har försett oss med tankar och instruktioner i många år nu, dags för oss att klara oss själva.

Dock så kommer han att dröja länge i våra tankar.

Utan Döden så skulle livet självt sakna mening, utan mörker skulle vi aldrig uppskatta ljuset.

Jag avslutar detta med ett plagiat eftersom jag inte själv kommer på något bättre att säga

På lätt skånska,
– Lev länge och väl !

Samt en sista tanke till Dénis,
-Far Väl , Broder, se dig inte om, vi följer, allt efterhand?

Eric Galdér

Ps. Det kommer ännu en tid att finnas ett begränsat lager av vissa titlar av det som Dénis skrivit, Ann hälsar att hon inte kommer att skicka några böcker längre.

Billy Bratt däremot kommer att fortsätta att skicka böcker så långt lagret räcker.

Dénis Lindbohm tar farväl inför resan till nästa inkarnation

Detta är hans slutbrev till sina läsare:

ALLRA SISTA BOKEN
Det är beklagligt att boken Kvatur-Glon blev fördröjd hos tryckeriet på grund av ett tekniskt missöde. Den skulle ha varit klar för leverans mot slutet av januari, men det blev inte förrän en bit in i februari. Speciellt beklagligt är detta med tanke på att det blir mitt nuvarande livs sista bok.

GÄSTSPELET UPPHÖR
Jag inkarnerade i min nuvarande kropp mellan sextonde och tjugonde fosterveckan varefter den föddes 11 juli 1927. Den har tjänat mig troget alltsedan dess, trots att jag inte har bemödat mig om att vårda den speciellt noga.

Under alla åren har jag upplevt ett synnerligen märkligt skydd mot både sjukdomar och olyckor men år 2000 tog det slut. Jag blev opererad för cancer i sköldkörteln, varpå det gjordes fyrtionio strålbehandlingar och därefter injektioner med tre olika sorters cellgifter. I början av januari 2005 konstaterades att cancern inte kan hävas och inte ens bromsas.

Det gästspel som påbörjades 1927 kommer att upphöra 2005 om inte ett mirakel inträffar och jag förväntar inget sådant. Är strängt tagret trött på den nuvarande livsrollen och ser med viss förväntan fram mot en semester i den oändliga tillvaron där var och en finner sitt eget paradis.

Kanske färdas jag till Kvatur-Glon? Allt är tänkbart och allt är även möjligt.

FÖRLAGET UPPHÖR
Eftersom jag inte vet hur lång tid jag har kvar i denna kropp avregistreras mitt bokförlag redan i mars. De som inte fått veta att förlaget upphört kan fortsätta att beställa som vanligt per postgiro, men bara som övergång.

BORTOM ÖVERGÅNGEN
Min trogna Ann kunde lära sig bokföring och övrigt som gäller för företag, men jag vill inte belasta henne med sådant. Hon får mer än nog av bekymmer när jag, som varit i hennes närhet i femtiofem år, försvinner.

Just detta, den ensamhet hon drabbas av, är det enda som ger mig plåga. Det har nästan alltid funnits harmoni oss emellan. Om harmonin någon gång har sviktat så erkänner jag villigt att det har det berott på mig. Det framgår av mina böcker att jag är en särling som inte följer andras spår, utan tassar fram på sitt eget håll. Att leva ihop med en sådan person är inte alltid lätt. Men nej, det har inte varit kiv och bråk, bara detta att jag sökt egna vägar utan att bry mig om andras anvisningar. Harmonin har funnits som ett ljus i bakgrunden även under tillvarons besvärligare passager. Vi har varit ett mestadels fridsamt tvåtal. Nu försvinner hälften. Fast det finns ju tre vuxna barn och fem barnbarn, så helt ensam blir min Ann ändå inte. Och det finns fler släktingar och många vänner. Men inte just jag.

TILLÄGG 2014-06-13: Ann kan inte längre leverera böcker.

Ann kan dock leverera böcker, men som privatperson. Företagets postgiro gäller ju inte efter avregistrering. Därför går det inte att betala som förut. Istället måste betalning sändas som sedlar i kuvert.

ATT BESTÄLLA FRÅN ANN
går inte per e-post. Den upphör när jag upphör. Först bör man […] skriva till Ann Lindbohm, Teknikerg. 1, 5 tr, 215 68 Malmö och fråga om önskad bok finns i lager. Om så är fallet sänder man betalning som sedlar i kuvert med eget namn och adress tydligt. De som känner för det kan ju runda av beloppet uppåt som ett stöd. Eftersom hon är privatperson kan hon inte göra avdrag för utgifter.

ATT BESTÄLLA FRÅN BILLY är lika enkelt. Man kan […] skriva till Billy Bratt, Box 119, 545 02 Älgarås för att få veta om önskad bok finns i hans lager (adress uppdaterad 2014-06-11). Man kan dessutom ta kontakt genom hans e-postadress som är billy snabel-a smargden.se. Han ger besked om hur betalning skall göras. Det blir antagligen samma system som jag har tillämpat.

Han har en hemsida där det finns förtecknat vilka böcker som går att anskaffa. Adressen är www.smargden.se. De som har dator och internet kan ju först titta på den adressen. Billy registrerar ett företag och kommer att sköta det på ett helt korrekt sätt.

Så länge Ann eller Billy finns kvar på den jordiska nvån går det att få tag på mina böcker.

Sen får vi se hur jag gör i nästa inkarnation.