Erik Jonsson om bortglömd svensk sf

I den avslutande delen av sin artikelserie ”Den förlorade Norrlandslitteraturen” skriver Erik Jonsson i Västerbottens-kuriren om Elfred Berggrens roman Robotarnas gud:

Med stigande överraskning läste man sommaren 1932 en roman av en nyligen bortgången ingenjör, som under sin sjukdomstid sysslade med filosofiska och mekaniska forskningar men till slut enbart kunde resumera sina tankar i berättande form. Författaren hette Elfred Berggren och var född i Byske. Efter studier i Uppsala hamnade han vid Österåsens sanatorium och det var där han författade denna sin enda bok, Robotarnas gud. Som titeln låter avslöja är det en science fiction-roman, men inte bara en fängslande, vetenskaplig äventyrsfantasi för ungdomen utan samtidigt en bok av hög intelligens och andlig hållning. Med spänt intresse följde läsare och recensenter diskussionerna och njöt av den stringenta, genomtänkta framställningen. Det finns i svensk litteratur närapå inget av just denna typ. Snarare fick man söka engelska motsvarigheter som H.G. Wells och Jules Verne.

Läs resten!

Mycket intressant, denna roman hade jag aldrig hört talas om. Den finns att läsa gratis på Projekt Runeberg.

Skrobo får svar på tal

Jag brukar bli så glad när någon på en kultursida tar upp fantasy på ett seriöst sätt utan att behandla det som barnlitteratur, att jag inte bryr mig om att ha några synpunkter på exakt vilka teser som förs fram. Johan Jönsson har inte samma överslätande attityd.

Jag rapporterade för ett par veckor sedan om en artikel i Borås Tidning om fantasy. Det stod mycket märkligt i den, och Johan Jönsson invänder mot detta i ett detaljerat inlägg på nättidskriften Vetsaga.

Andra bloggar om: ,

Thente om Gustafsson

Jonas Thente skriver i Expressenkonglomeratet vad som gissningsvis var tänkt att vara en vanlig recension av Lars Gustafssons lovprisade sf-samling Fantastiska berättelser, men någonstans på vägen svämmade Thentes irritation över den svenska provinsialiteten över, och vi bestås istället med vad som närmast blir en betraktelse över hur Lars Gustafsson i Sverige tillåts definiera det litterära begreppet science fiction, inhägnat till ett litet finlitterärt reservat.

Mycket läsvärt.

Andra bloggar om: , , ,

Fantasy – en uppmaning till uppror

Rubriken är från en essä i Borås Tidning, som i vanlig ordning har en kulturavdelning som är bred i ordets bästa bemärkelse, och inte främmande för djuplodande artiklar om populärkultur. Sedan håller jag inte med essäsisten, Branko Skrobo, i hans åsikt att ”[d]et centrala i fantasy är kampen mellan två sidor”. Men det är faktiskt en helt annan sak.

Andra bloggar om:

Vilka författare uppmärksammar teknik idag

Fabian Kastner skriver initierat i dagens SvD om hur sf-litteraturen sedan den s.k. gyllene eran på 40- och 50-talen har vänt naturvetenskapen ryggen och närmat sig det finkulturella litteraturparadigmet som betonar trovärdiga personskildringar och metaforiskt språk och ser ned på teknik och naturvetenskap.

Vad man ser i de senaste årens svenska romanutgivning är ett närmast demonstrativt ointresse för teknik och vetenskap, ja, för samtiden över huvud taget. På rak arm kan jag faktiskt inte komma på en enda modern svensk roman som sätter teknologin i förgrunden eller på något sätt berör den snart tjugo år gamla övergången från industrisamhälle till digitalsamhälle.

Andra bloggar om: , , ,

Fantastik finns för alla åldrar också på svenska

Det har grumsats lite på svenska bloggar under försommaren om svenska kultursidors likhetstecken mellan fantasy och barnlitteratur, men det visar sig att det är bara att vända blicken mot den östra halvan av vårt språkområde så verkar perspektivet vara vidare. I dagens Husis bjuder oss Måns Broo på en exposé över fantastiklitteratur på svenska. (Fast i webblayouten har rubrikstilarna fallit bort, så det är inte så lättläst.)

Andra bloggar om: , , , ,

Kolmisoppi om sf

I dagens Helsingborgs Dagblad skriver författaren Mats Kolmisoppi om sin återfunna kärlek till science fiction:

Och kanske är det någonstans här som sf-litteraturen visar sin oerhörda styrka. Att formulera frågor som vi inte visste att vi behövde ställas inför. Inte enbart av politisk art, som i fallet med autismen, utan också frågor som grundar sig på fantasier. Hur gör vi om tiden plötsligt börjar gå baklänges? Hur ser sexualiteten ut om alla skulle ha två eller tre kön? Drömmer androider om elektriska får? I sommar får Per Gunnar Evander snällt finna sig i sin plats i bokhyllan. Jag har äntligen återfunnit kärleken till sf-litteraturen.

Andra bloggar om: , , , ,

Sagan om ringen en barnbok?

Författaren Daniel Sjölin går till frejdigt motanfall mot Jesper Högströms och Ulrika Kärnborgs kritik av den svenska nutida romankonsten, och hävdar författarens rätt att experimentera och vara svårtolkad. Han tar Kafka som exempel, vars Processen gavs ut med strykningar som gjorde verket mer svårtolkat, och därmed allmängiltigt. (Det visste jag faktiskt inte tidigare.)

Högström inledde debatten för en dryg vecka sedan med att mena att modernismens seger i svensk litteratur (ett påstående som kan ifrågasättas) har lett till att den moderna svenska romanen saknar verk som kännetecknas av romanens främsta värden: ”stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet”. Den svenska romantraditionen ”slösas bort på introverta formexperiment, mer eller mindre ohöljd självbiografi och stilistik på tomgång”.

Kärnborg instämmer, fast med mindre glöd – bl.a. anser hon att deckarförfattarna erbjuder mycket av det som Högström anser saknas – men håller annars med om att ”det inte finns några romanförfattare med de kvaliteterna i Sverige”.

Sjölins motangrepp är livfullt och friskt. Till att börja med förstår han inte Högströms och Kärnborgs oro: ”Av alla romaner som kommer i min hand kännetecknas minst 90 procent av det prosaideal Högström och Kärnborg förfäktar.” Men han menar vidare att deras åsikter företräder ”en journalistisk nyttosyn på romanen som bottnar i litteraturkritikens 1800-tal. Kritiken uppfanns av det borgerliga samhället när folk ville veta om litteraturen som skrevs var uppbygglig eller inte. [….] Själv vet jag inte vad en roman är. Det var därför jag började skriva. När jag vet vad en roman är lägger jag av. Hade jag velat påverka min omgivning och nå ut till många läsare, hade jag blivit journalist. Och mitt estetiska ideal skiftar för varje bok.”

Jag håller på Sjölin. Men varför tar jag upp detta på Fanspan? Jo, mitt i sin debattartikel skriver Sjölin följande: ”att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok (Sagan om ringen)”.

Nu är jag väl en av de många som höjde på ögonbrynen inför (den i och för sig obekräftade) uppgiften att moderatledningen dyrkar Tolkien; man tycker att folk vars uppgift är att styra samhället skulle kunna engageras mer av andra verk (fast jag är osäker på om det egentligen måste vara så), men barnbok? Lord of the Rings är ett svårklassificerat verk, arkaiserande, en roman präglad av första världkriget, vars gråskalor finns men inte alltid känns övertygande, som friskt blandar kompetenta naturskildringar, välskriven heroisk saga och tramsig, stilistiskt undermålig hobdialog. Men en barnbok är det knappast, annat än som pejorativt tillmäle. Nej du Daniel Sjölin, där tappade du lite trovärdighet i mina ögon.

Andra bloggar om: , , , ,

Lovecraft i DN

Dagens Nyheters Jonas Thente, som har ett gott öga till populärkultur och särskilt då till skräckens utmarker, har en lång artikel i dagens DN om H. P. Lovecraft och Mattias Fyhrs Död men drömmande. H P Lovecraft och den magiska modernismen och Jessica Bomaritos A Gale critical companion. Gothic literature 1-3.

Ett citat ur artikeln:
Där 1800-talets gotiska författare oftast höll sig på individnivå (Dracula, Frankenstein, Usher etcetera) skapar Lovecraft en alltomfattande mytologi där de på en gång intelligenta och primitiva urkrafterna vilar i väntan på arkeologens hacka, lingvistens dechiffrering eller helt enkelt tidens geologiska gång.

Andra bloggar om: , , , ,

Science fiction i Blaskan

Jag upptäcker just att majnumret av den lite undergroundaktiga webbtidningen Blaskan var ett temanummer om science fiction, med genomgångar av böcker och intervjuer med bland andra Maths Claesson och John-Henri Holmberg. Författarskap som Bertil Mårtenssons och Stanislaw Lems tas upp, tyvärr lika kortfattat som vanligt när det gäller Blaskan.

Det är ett trevligt webbzine, men är det något jag skulle efterlysa så är det att de för en gångs skull orkade skriva lite längre om något än bara en halvsida. Ofta blir det inte djupare än en genomsnittlig högstadieuppsats. (Fast mer välskrivet.)

Andra bloggar om: , , , , ,