Torkel Franzén, 1950-2006

Torkel Franzén dog den 19 april 2006. Han fyllde 56 år den 1 april.

Torkel lurades ursprungligen in i fandom av skolkamraten Ulf Westblom, och bidrog från starten 1967 i dennes fanzine Mentat. Kort därefter började han också delta i föreningsmöten, både i den förening Ulf startade i Bromma (med det föga blygsamma namnet Swedish Science Fiction Society, SSFS) och i SFSF, där vid den här tiden jordnötsmötena hos Lars-Olov Strandberg på Folkskolegatan 22 redan börjat bli legendariska men samtidigt upplevde sin storhetstid. Torkel blev under de närmaste enstaka åren en av de både flitigaste och mest uppskattade bidragsgivarna inte bara i Mentat utan i SF Forum; jag betraktade och betraktar honom fortfarande som den kanske bäste skribent som över huvud taget publicerat sig i svenska sf-fanzines.

Torkels aktiva tid i fandom var kort. Efter början av sjuttiotalet deltog han bara i enstaka kongresser och upphörde att skriva i fanzines. I gengäld var det ibland möjligt att när han upplevde brist i kassan tvinga honom att översätta enstaka böcker. På så sätt fick vi romaner som Ursula Le Guins ”Mörkrets vänstra hand”, Jack Vances ”Stjärnfursten” och ”Dödsmaskinen”, Brian Aldiss ”Gråskägg” och nu i höstas Bruce Sterlings ”Schismatrix” sin utsökta svenska språkdräkt.

Yrkesmässigt var det här inte det Torkel sysslade med. Han studerade ursprungligen matematik och därefter filosofi i Stockholm; hans inriktning var på matematisk logik och som sidospår ägnade han mycket tid åt artificiella datorspråk och åt datoretik. 1987 doktorerade han på avhandlingen ”Provability and Truth”; senare utgav han flera fackverk och dessutom år 2002 den hyllade läroboken ”Logik med tillämpningar”. Inom sitt fält var han internationellt både erkänd och högt respekterad. Hans senaste bok, ”Gödel’s Theorem: An Incomplete Guide to Its Uses and Abuses” (2005), förlänade honom förläsningsinbjudningar från ett dussin universitet världen över. Men han tvingades ställa in dem alla.

För mig personligen blev Torkel snabbt en nära vän. Under en rad år, framför allt på 1970-talet, träffades vi eller talade vi med varandra dagligen. Med andra vänner gjorde man saker – gav ut fanzines, arbetade, arrangerade kongresser, festade. Med Torkel drack man te och diskuterade ändlöst litteratur, film, livets mening och fansens dumhet under ändlösa promenader och långa nätter. Hans försynta knackande på fönsterrutan till mitt studentrum på Studenthemmet Forum vid tvåtiden på morgonen blev en omtyckt tradition under de år jag bodde där. Enligt vad han själv sa var jag den enda människa han lät läsa den självbiografi han en gång skrev och därefter brände upp.

Känner jag mig själv kommer jag att skriva mer om Torkel. Men senare. Under julen hade han ont i ryggen. Det gick inte över utan blev värre. Så småningom sökte han läkare. När jag talade med honom i telefonen söndagen den 26 mars sa han att han kort dessförinnan fått beskedet att han hade enstaka veckor kvar att leva. Han var drabbad av en snabbt metastaserande cancer. Hans förhoppning var att sjukdomsförloppet genom strål- och cellgiftsbehandling skulle kunna saktas in så mycket att han kunde flygas till Stockholm, där han och Marcia skaffat ny lägenhet och skolat flytta, och att han därefter skulle kunna få några veckor på sig. Så blev det inte.

In i det sista var han samme Torkel. Torr, humoristisk, saklig, osentimental, sarkastisk. Under ett av de där sista telefonsamtalen med Torkel på sjukhuset sa han att han var väl medveten om att det skulle komma att rycka i nekrologfingrarna på mig. Det var okej; allt han utbad sig var att jag sist i allt jag fick för mig att skriva om honom tillade: ”Torkel Franzén ber läsaren att ta John-Henris ovanstående utsvävningar och typiska överord med en rejäl nypa salt.”

John-Henri Holmberg

Andra bloggar om: fandom, familjenytt, dödsfall